Det är nästan så att jag inte finner några ord för hur bra det känns med jobbytet. Förvisso har jag bara jobbat i sex dagar men jag kan inte komma ifrån att jag verkar ha hamnat på en väldigt trevlig enhet. Jag har träffat på jättemycket folk och i stort sett alla verkar glada och snälla. Känslan jag får är helt enkelt att folk verkar trivas där. En och annan kuf kan nog också tänkas husera i lokalerna och är det något jag har saknat på mina tidigare jobb så är det karaktärer. Mer och mer börjar jag inse hur instängd jag har känt mig på sistone och även om det kändes delvis vemodigt att säga hejdå till några av kollegorna så saknar jag det gamla jobbet exakt noll och intet.
Det är minst sagt en ovanlig känsla att inte bli inslängd på en arbetsplats smått i panik med krav på att börja producera från dag ett. Lite kliar det allt i min sargade tjänstesektors-själ för att jag än så länge inte bidrar med så mycket utan mest... tja, lär mig saker. Utan stress. Utan press. Och med mycket fika. Men det verkar uppskattas att jag vill lära mig saker i alla fall och jag hoppas då att det dröjer ett tag innan jag blir avtrubbad och bortskämd och börjar slöa till. Än så länge suger jag då åt mig som en svamp, bokar in mig på alla utbildningar jag bara kan och förundras över hur fantastiskt fördelaktigt det är att jobba statligt. Och kom inte och ge mig det där argumentet om lönen! Tro mig, det kan vara betydligt värre i privata företag. Nej, jag tror inte att universitetet blir av med mig på ett bra tag. Tack och skål för förändring!
Kommentarer
Skicka en kommentar