Vem äter söndagsstek?

Man kan nog inte säga att jag växte upp i typisk familj med svenniga vanor. Jag hade aldrig någon sirapsflaska med saft med mig på utflykterna i skolan (sirapen tog aldrig slut eftersom det inte bakades särskilt flitigt hemma) och när man över huvud taget fick bullar med sig på utflykten var de så torra att man gjorde bäst i att betrakta dem som en smörgås snarare än en bulle och således fick bre dem med smör och ost för att få ner dem. Inga fräsiga längdskidor från Fisher i alla 80-talets glada färger hade jag heller. Nej, det var Edsbyn med råttfällebindningar och hela baletten. Av modernitet och estetik att döma hade nog mor och far stulit dem från Västerbottens museum. Och när de andra barnen svischade fram på hockeyrör höll jag till godo med prima konståkningsskridskor som vi bytt till oss på någon bytardag på Hem och Skola. De gjorde sitt allra yttersta för att forma om mina breda framfötter och rota ett svart djupt hat till allt vad is och skridskor heter för all framtid. Cykeln var treväxlad monark och tråkigt enfärgad gredelin. Ingen mountainbike här inte, trots att man bodde i urskogen. Behöver jag tillägga att allt var ärvt från storasyster också och inte sällan begagnade redan innan de hamnade i hennes ägo? I stort sett allt som jag minns det, utom möjligtvis torrbullen på utflykten. Till skolan åkte man taxi och när man blev lite äldre fick man åka taxi till busshållplatsen och samma procedur fast tvärtom på hemvägen.

Det här var egentligen bara en introducerande förklaring till var mina matvanor kommer ifrån. För inte heller på det här området var det som för de andra barnen. Mor var vegetarian och allt hon åt var grönt eller brunt och hade en unken kålrotsodör över sig. Far arbetade väldigt mycket och på udda tider så han ägnade sig inte nämnvärt åt matlagning till sina utsvultna döttrar utan detta blev mors lott. Utan några matlagningstalanger att skryta om samtidigt som mor själv inte smakade på maten hon lagade till sina karnivorer till barn är det inte så svårt att gissa sig till att de gastronomiska höjdpunkterna i den bruna stugan i urskogen var lätträknade. Ja, ryktena ni kan ha hört om potatismos med makaroner är sanna. Förstår ni nu varför jag aldrig har ätit söndagssteken? Jag har alltid utgått ifrån att de andra barnen åt söndagsstek var och varannan vecka. Men hur var det egentligen med det? Kan ni vara vänliga att upplysa mig om förekomst och frekvens av söndagsstek i era barndomshem respektive nuvarande hem i kommentarsfältet? Och jag är hemskt nyfiken på vilken som är den bästa söndagssteken!

Härom veckan hade Leila Lindholm den goda smaken att dela med sig på ett recept på en skinkstek på Facebook. I ett förvirrat och möjligtvis småfebrigt tillstånd när jag var sjuk för några månader sedan fick jag ett märkligt infall av kötthybris vilket resulterade i en gryta samt just en skinkstek som vid det tillfället åkte in i frysen. Först i morse kom den ut och för några timmar sedan såg det ut så här:

Bryna sig lite

Gosa i ugnen på låg temperatur till 65 grader. 

Det blev långpass i SM-spåret på Gammlia tidigare idag.
Således nästan två såna här tallrikar. 

I stora drag följde jag Leilas recept, bortsett från att jag tog mer palsternacka och mindre jordärtskockor och la till morötter bland rotsakerna. På det stora hela blev det gott men just köttet väl inte så imponerande. Det här var anledningen till att jag började fundera på stekar och om det finns något kött som är att föredra när man gör en stek. Jag har väldigt stor lust att göra ungefär samma sak fast med en lammstek och det är jag övertygad om kan bli väldigt gott. Men just nu har jag ett litet fläskköttsprojekt och försöker övertyga mig själv om att fläskkött visst kan vara fantastiskt gott och det var därför skinkstek kändes aktuellt för tillfället. Vad ska jag ta nästa gång? Det här blev bara 7/10 och inte någon fläskig sjua, trots att både såsen och tillbehören var jättebra. Jaja, det var ju inte potatismos med makaroner i alla fall.  

Kommentarer

  1. Tack för den turen längs Minnenas allé! Nej, det var väl hamburgare eller kyckling med ris och currysås som gällde, vardag som helg...

    SvaraRadera
  2. Så roligt att läsa! Jag har exakt samma resa bakom mig (inklusive skoltaxi) med en mamma som lagade oinspirerad mat. I vårt fall baserades allt på mjöl - pannkaka, gröt, palt, gärna med extrasaltat fläsk till. Första gången jag åt grovt bröd var i gymnasiet, grönsaker serverades sällan och på utflykten brukade mamma skicka kalla våfflor med socker på, något som fortfarande är bland det snuskigaste jag vet.

    Söndagsstek åt vi aldrig, sällan köpeskött över huvud taget eftersom det var otroligt dyrt och knappt fanns att få tag i på lilla byabutiken. Hel kyckling i festliga sammanhang och annars köttfärs eller en och annan kotlett och torrälg, men mest mjöl och fläsk.

    Nå, tiden var en annan och nu kan man lyckligtvis frossa i goda råvaror och jag får tacka mamma för en sak - alla fyra syskon är matlagningsintresserade. Det var liksom en överlevnadsfråga :)

    SvaraRadera
  3. Haha, glutenhärdad och matlagninsintresserad, alltid något att uppskatta! :)Skönt att höra att det kan bli folk av en även utan söndagsstek.

    SvaraRadera
  4. Glömde för övrigt skinksteken - jag brukar köra med ingefära och honung och rejält med salt och peppar, det är så pass menlöst kött att det behöver lite smaksättning och gärna sötma. Jag jobbar dock helst med nöt eller lamm, skinksteken är lite för mager för mig.

    Och jag hade också råttfälla på skidorna och brorsans begagnade grillor i fel storlek. För att inte tala om att jag växte upp intill en stor väg där malmbilarna och timmerbilarna blåste förbi = pinsamt sen cykling. Tar igen allt nu :)

    SvaraRadera
  5. Oj, hade missat kommentaren ser jag. Ingefära och honung låter som en bra kombo.
    Men jo, det verkar lite som att man måste jobba lite för att få till skinkstek bra.

    Vi måste nog ta någon ältardag då vi kan bearbeta våra barndomstrauman tillsammans :)

    SvaraRadera
  6. Jag hade sirapsflaska på utflykterna men jag har för mig att jag fick den av mormor (som för övrigt var Skogsmulle i skogarna nära oss). Alla barn hade riktiga sittunderlag, jag fick nöja mig med en dagstidning i en plastpåse. Den kunskapen har dock räddat mig från att frysa om rumpan många gånger i vuxen ålder.

    På utflykterna hade jag bara med mig olika kex och kakor, om pappa kom ihåg att köpa hem något, aldrig något mer matigt. Om jag hade tur fanns det limpa hemma och lite ost eller skinka så att jag kunde göra egna mackor att ta med. Mina klasskamrater avundades däremot min fika-matsäck medan jag avundades deras kycklingsallader, pannkakor och annan lyx.

    Söndagssteken tog sig aldrig in hos oss, jag har inte infört det än heller. Istället livnärde vi oss på potatisbullar, fiskbullar m. pulverpotatismos och mackaroner m. stekt falukorv. Ibland lyxade pappa till det med blöta på tunnbröd eller Bongs köttsoppa m. egengjord klimp. Vi var dessutom frekventa gäster på Ersmarks pizzeria, Taormina (där ägaren än i dag känner igen mig från den tiden) och MAX inne i centrum. På torsdagarna kom farmor med mat som hon ställde på bron. Det var våfflor, pannkaka, köttsoppa och andra snabba sockerrätter. De torsdagar som hon inte hade varit och lämnat mat blev det kaos..

    Varannan helg bodde jag och brorsorna hos mamma. Det enda hon bjöd på var korvstroganoff, ost- och skinkpaj samt pasta (gnocchi-formade) m. köttfärssås. Det har inte förändrats utan det bjuds på samma (okryddade) rätter fortfarande.

    På idrottsfronten ville jag så gärna ha hockeyrrör i födelsedagspresent. När jag öppnade paketet låg det ett par i strl 43, "Passar de mig så borde de passa dig" sa han.. Det slutade med att han tog mina nya och jag fick ta hans gamla. Längdskidorna var okej men jag hade "gammaldags" bindning med med hål som man skulle passa in främre delen av skon i - bland mina 44 klasskamrater var det bara jag som hade den varianten.

    Men, vi verkar ju ha överlevt och klarat oss rätt bra ändå - är väl ändå slutsatsen? :)

    SvaraRadera
  7. Haha, mycket bra slutsats :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar